Lämnad

Min finaste har lämnat mig. Min älskade baby. Min underbara älskling.

Han gjorde slut igår kväll. Det var väl ganska väntat eftersom han ville ta en paus (i 99 procent av fallen ett annat ord för att inte våga göra slut direkt) Sedan dess har jag bara gråtit. Gråtit gråtit gråtit, hela tiden. Har legat under täcke i sängen ett dygn i princip och bara gråtit en miljon liter. Kan inte äta, kan inte dricka, orkar inte ens gå på toaletten. Den underbaraste jag vet och vill dela mitt liv med är borta. Min bästa vän, min pojkvän, sambo... Min underbaraste älskling.

Jag har varit kär många gånger. För många gånger men det var först när jag träffade honom jag verkligen visste var äkta kärlek var. Jag har aldrig träffat en person jag kan vara så öppen och ärlig med, skratta med, vara med hur mycket som helst utan att tröttna. Jag kände att jag hamnat rätt, att jag var på rätt plats med rätt person. Jag har aldrig älskat en människa så mycket som honom. Därför har jag också kämpat så jävla mycket för oss.

Jag vet att saker inte alltid varit så lätt. Saker blev väl lite komplicerade efter ett halvår men jag såg det mest som att nykärleken var över och det var nu allvaret började. Man får väl kämpa lite mer då bara, typ? Tänkte inte mer på det, jag var lika kär och älskade honom lika mycket. Jag har alltid trott att saker skulle ordna sig mellan oss. För vi älskar ju varandra? Då vill man väl bara att allt blir bra? Men så verkade det inte från hans håll... Han drog sig undan mer och mer och jag antog att han väl behövde det och sa inte så mycket om det. Det var ändå bra att vi var på olika håll då och då så jag kunde lära mig umgås med mig själv. Vad jag inte förstod var att han redan då börjat tvivla på oss.... Så i ett år har jag kämpat och gjort allt som stått i min makt. Det har varit mycket jobbigt men jag tyckte personligen ändå att förhållandet sakta men säkert började gå framåt. Då var det värt allt slit. För det var på god väg att bli bra! Vi började prata mer om viktiga saker (för sent förstår jag nu) och vi blev helt enkelt mer seriösa med varandra... Han sa att han hållde med mig om dettaoch då kände jag ännu mer hopp och kämparvilja. Det var cirka en månad sedan... Sedan gick allt väldigt fort... Från den insikten snabbt till att jag kom på han med konstiga saker till att han ville vara ännu mer själv till att han tyckte vi skulle flytta isär till att han igår gjorde slut och att jag får reda på ännu mer konstiga saker. Och att jag varit jobbig och att JAG är svår.

Jag förstår ingenting. Det är väl vi? Jag ser ju en framtid med honom, jag vill ha honom i mitt liv. Kommer jag aldrig mer få pussa honom, sova bredvid honom, se Dexter med honom eller klappa på hans mysiga lilla hår? Antagligen inte. Det gör så jävla ont överallt. I kroppen för att jag inte kan sova. I hjärtat för att det är krossat och blöder. I ögonen för att de är så svullna för att jag inte kan se. I magen för att jag inte kan äta och i huvudet för att alla tankar brottas om att få plats. Jag vet inte hur jag ska klara detta. Mycket har jag klarat i mitt liv men detta tar fan priset. Det är som om en familjemedlem gått bort. Hur fan hanterar man sånthär? Folk säger bara att det går över, men ingenting någon säger hjälper. Vaddå går över? Jag vill inte att det ska gå över! Eller så säger de "du måste klara dig utan honom" och visst, jag KAN klara mig utan honom om jag så skulle vilja men jag VILL inte klara mig utan honom. Jag vill ha honom i mitt liv. Alltid.

Jag fattar fortfarande inte vad som hänt. Är nog i chock. Måste lägga mig ner igen.

Kommentarer
Postat av: ellinor

Kommentarer som "att det går över" när den man trott man ska dela sitt liv med gör mer ont än hjälper. Man blir mer arg och ledsen och känner att personen inte förstår något. Tänker av egen erfarenhet. Det enda man vill är ju att få tillbaka det man hade inte tänka på ett liv utan personen. Nä det är verkligen som någon sliter ut ens hjärta och slår och bankar på det. När R lämnade mig hanterade jag väl inte det något bra. Du frågar hur man hanerar sånt? Ja hur gör man? Går ju inte bara glömma och blicka framåt. Hur ska man bara kunna göra det? Ja det är ju som att mista en familjemedlem. Jag kunde känna liknande smärta som när min mamma dog. Just nu är du ju i chock. Kram Sara<3

2011-12-30 @ 09:32:57
URL: http://ellinorss.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0