Ångest

Usch vilken jobbig dag... Jag har suttit och tömt ur hela min själ i 2.5 timmar hos personer jag knappt känner. Det är både skönt men samtidigt jobbigt när jag märker själv hur mkt problem jag faktiskt har kvar. Jag försöker att nysta i dem men det känns som att jag bara får upp typ en knut av en miljon och sen bildas nya knutar hela tiden. Hatar att använda liknelser men nu blev det så. Allt läggs på hög och snart faller högen över dödens kant.

Jag var som sagt hos nya psykologen först och snackade om hur jävligt det är med alla relationer. Jag tror hon försöker förstå men tror inte hon kan det. Ingen kan som inte är med om det. Jag funderar seriöst på att säga upp alla kontakter med mänskligheten och isolera mig med Pixi bara för att slippa denna ångest. Ja; inte ens allt roligt jag har med mina vänner och familj så väger det inte upp denna olidliga ångest. Så stark är den. Sedan snackade jag med läkaren som snackar om "att andas i fyrkant". Bullshit, jag har hört det femtiotusen gånger och det hjälper inte mig. En fyrkant hjälper mig inte med att sluta gråta över killar eller att få mig att se okej ut i spegeln. Jävla skit.

Jag ska aldrig mer bli kär. Jag vet, jag säger det till mig om och om igen men likförbannat åker jag dit igen. Olycklig kärlek om och om igen. Det får inte direkt min självkänsla att bli bättre; snarare sjunker jag allt djupare ner i den helvetiska leran. Det blir bara allt mer olidligt. Jag undrar om jag undermedvetet blir intresserad av svåra personer som jag innerst inne vet att jag aldrig kommer få. Som något självdestruktivt. Det skulle inte förvåna mig om det var så och jag vet att jag måste sluta vara självdestruktiv. Det är svårt när det är så djupt rotat och att jag haft det på ett visst sätt länge. Jag trodde jag visste hur man levde "normalt" men uppenbarligen har jag långt dit.

Så, nu skall jag sluta stalka sönder folk, göra allt som står i min makt för att aldrig mer bli kär, sluta gråta över olycklig kärlek, bara dricka så mycket alkohol så att jag har roligt på fester och sluta när det är på topp, isolera mig och dricka kaffe.

Vi säger så; hej.


Nytt år, gamla känslor

Då var det alltså 2010... Tiden går och det känns som att den går alldeles för fort.

Har haft en underbar tid nu det senaste; nya vänner, nya upplevelser... Tyvärr så går ju inte allt som man vill och jag har ju en förmåga att inte riktigt kunna hantera när inte allt går som jag vill... Det är en svårighet jag har kvar. Jag har en förmåga att stänga in allt i mig själv och få ordentliga svackor som kan vara allt ifrån minutrar till veckor. När det väl händer gör det ont överallt. Mest i hjärtat.

Jag förstår inte vad jag gör för fel ibland. Jag  tror ofta att jag gör saker rätt, jag försöker att vara den jag är utan att överdriva åt något håll. Ändå går det inte. Självklart är det kärlek jag pratar om, som så många gånger förut. Jag förstår inte varför jag inte får det att funka. Varje gång jag inte klarar något på den fronten så blir det ännu ett hål i hjärtat som gör att jag har svårt att andas vidare. Jag vet inte om jag på något sätt dras till killar som är rädda. Inte rädda för mig personligen utan killar som är så otroligt bra och har hjärna nog att tänka framåt. Killar som, liksom jag, är rädd att skaffa någon för att inte riskera att det blir ett ex. Att vara ett ex är inte det roligaste och ofta går det aldrig bygga upp en riktigt god relation igen.

Jag önskar jag kunde få chansen iallafall. Att någon vågade lita på mig. Att någon trodde på att jag faktiskt har potential att vara en god livskamrat. Så länge ingen litar på mig har jag också svårt att göra det.

Jag vill ha en ny vecka nu.

RSS 2.0