Gyllene sekunder

Jag är lite förvirrad idag. Mest handlar det nog om att jag är rädd. Jag brukar inte vara rädd. Jag känner oftast inte rädsla. Men nu tror jag att jag är det, rädd. Även om det känns som något helt annat.
Jag vill inte förlora Alex. Någonsin. Dagar som dessa då jag tänker mycket tänker jag på vad jag vore utan honom. Jag skulle inte överleva. Jag skulle verkligen inte det. Han betyder allt för mig och har i princip räddat mitt liv och fått mig att vilja och våga starta om på nytt. Han har fått mig att vilja leva. Jag är bara så rädd för att sista dagen kommer komma.
Jag vill bara gråta av hjälplöshet och hopplöshet. Jag känner mig liksom redan lämnad när jag känner såhär. Men det är jag inte. Jag har honom fortfarande och varje sekund till jag får med honom är värt mer än allt annat.
Jag borde försöka leva i det.

Alex kommer hem om 20 minuter. Då ska jag pussa honom och säga till honom hur mycket han betyder.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0