jagäringenrobot

Jag mår så jävla dåligt att tror jag går sönder. Har fan aldrig varit med om något såhär jobbigt i hela mitt liv och då har jag ändå varit med om mycket.

Undrar hela tiden vad fan jag gjorde för fel. Jag gjorde allt jag kunde och ändå ledde det precis dit jag inte ville vilket är ett bevis på hur jävla dålig jag är och inte värd att vara med. Vet till och med att det är noll chans att något kommer ändras. Jag kan bara inte inse det. Jag drömmer om oss varje natt, att vi är tillbaka tillsammans och jag känner mig lycklig och sen vaknar jag och får varje morgon samma slag i ansiktet. 

Saknaden blir bara större och större för varje sekund och det känns som vi bara är på semester ifrån varandra och att jag snart ska få vara med honom. Men det är en evig semester. Finner inga ord för den smärta jag känner. Han som lovade mig att aldrig lämna mig och att jag var det bästa som hänt honom... Men det betydde ingenting.

Kommer inte klara mig ur detta levande. Iallafall inte med den lilla del av psyket jag har kvar i behåll.

Min finaste har lämnat mig. Min älskade baby. Min underbara älskling.

Han gjorde slut igår kväll. Det var väl ganska väntat eftersom han ville ta en paus (i 99 procent av fallen ett annat ord för att inte våga göra slut direkt) Sedan dess har jag bara gråtit. Gråtit gråtit gråtit, hela tiden. Har legat under täcke i sängen ett dygn i princip och bara gråtit en miljon liter. Kan inte äta, kan inte dricka, orkar inte ens gå på toaletten. Den underbaraste jag vet och vill dela mitt liv med är borta. Min bästa vän, min pojkvän, sambo... Min underbaraste älskling.

Jag har varit kär många gånger. För många gånger men det var först när jag träffade honom jag verkligen visste var äkta kärlek var. Jag har aldrig träffat en person jag kan vara så öppen och ärlig med, skratta med, vara med hur mycket som helst utan att tröttna. Jag kände att jag hamnat rätt, att jag var på rätt plats med rätt person. Jag har aldrig älskat en människa så mycket som honom. Därför har jag också kämpat så jävla mycket för oss.

Jag vet att saker inte alltid varit så lätt. Saker blev väl lite komplicerade efter ett halvår men jag såg det mest som att nykärleken var över och det var nu allvaret började. Man får väl kämpa lite mer då bara, typ? Tänkte inte mer på det, jag var lika kär och älskade honom lika mycket. Jag har alltid trott att saker skulle ordna sig mellan oss. För vi älskar ju varandra? Då vill man väl bara att allt blir bra? Men så verkade det inte från hans håll... Han drog sig undan mer och mer och jag antog att han väl behövde det och sa inte så mycket om det. Det var ändå bra att vi var på olika håll då och då så jag kunde lära mig umgås med mig själv. Vad jag inte förstod var att han redan då börjat tvivla på oss.... Så i ett år har jag kämpat och gjort allt som stått i min makt. Det har varit mycket jobbigt men jag tyckte personligen ändå att förhållandet sakta men säkert började gå framåt. Då var det värt allt slit. För det var på god väg att bli bra! Vi började prata mer om viktiga saker (för sent förstår jag nu) och vi blev helt enkelt mer seriösa med varandra... Han sa att han hållde med mig om dettaoch då kände jag ännu mer hopp och kämparvilja. Det var cirka en månad sedan... Sedan gick allt väldigt fort... Från den insikten snabbt till att jag kom på han med konstiga saker till att han ville vara ännu mer själv till att han tyckte vi skulle flytta isär till att han igår gjorde slut och att jag får reda på ännu mer konstiga saker. Och att jag varit jobbig och att JAG är svår.

Jag förstår ingenting. Det är väl vi? Jag ser ju en framtid med honom, jag vill ha honom i mitt liv. Kommer jag aldrig mer få pussa honom, sova bredvid honom, se Dexter med honom eller klappa på hans mysiga lilla hår? Antagligen inte. Det gör så jävla ont överallt. I kroppen för att jag inte kan sova. I hjärtat för att det är krossat och blöder. I ögonen för att de är så svullna för att jag inte kan se. I magen för att jag inte kan äta och i huvudet för att alla tankar brottas om att få plats. Jag vet inte hur jag ska klara detta. Mycket har jag klarat i mitt liv men detta tar fan priset. Det är som om en familjemedlem gått bort. Hur fan hanterar man sånthär? Folk säger bara att det går över, men ingenting någon säger hjälper. Vaddå går över? Jag vill inte att det ska gå över! Eller så säger de "du måste klara dig utan honom" och visst, jag KAN klara mig utan honom om jag så skulle vilja men jag VILL inte klara mig utan honom. Jag vill ha honom i mitt liv. Alltid.

Jag fattar fortfarande inte vad som hänt. Är nog i chock. Måste lägga mig ner igen.

han lämnade mig.

Nu är julafton till ända och dagen har varit lugn och mysig.. Vi delade som vanligt ut paketen i 4 timmar eller något:) Men det är alltid lika trevligt! Tänkte skriva ner vad jag fick, för egen skull typ...;)

- OnePiece (original!)
- Presentkort Stadium
- Presentkort LiveIt
- 2 läppstift
- Mascara
- Ögonskuggor
- Schampo + balsam
- Sorteringspåsar
- Stoooort skissblock
- Öronmuffar
- Parfym
- Grytlappar
- Typ.. armträningsgrej
- Marsipan
- Tröja med fåglar
- Ansiktstvätt
- Kniv i plast
- Hörlurar till Ipod
- Var det något mer?

Nu har bror kommit hem. Någon ljuspunkt i livet. Snart ska jag till Linköping, julbord. Skoj.

Orkar inte gå ur sängen. Ser ingen mening med någonting. Alla tycker väl bara att jag är ett jobbigt jävla offer med dålig självbild. Och det kan jag hålla med om. En hemsk dålig människa utan framtid. Jag ger upp.

Det var allt roligt för idag.

Funderar på att avsluta allt. Orkar inte mer. Ser ingen mening med någonting. Vill inte andas ett enda andetag till.

Jag är så besviken. Varför ska de som står en närmast svika en hårdast. Det finns ingen logik i detta för mig. Varför gör du mig så illa? Varför betyder inte det jag säger någonting? Du sa att du gör allt för att saker ska bli bra. Och nu dethär. Verkligen ett steg i rätt riktning. Fyfan vad besviken jag är. Arg, ledsen, besviken, förbannad. Jag gav dig min tillit igen och du begår samma misstag. Vad är jag värd egentligen?

Måndag Dag 1

Hej. Det var inte igår. Självklart skriver jag inte här utan anledning.

Här var det ett tag sen man skrev... Usch det har varit en jobbig tid det senaste, nu är saker dock under kontroll men ändå. Herregud. Helt oväntat. Jag har lärt mig en hel del av det dock. Att saker kan vara jävligt svåra att få rätsida på och att allt inte är så lätt att lösa som man kunde önska. Dock KAN det gå att lösa om man vill tillräckligt mycket och ger allt man har. Det kan gå. Vad mer ska jag säga.. Har inte sovit eller ätit ordentligt på länge och har tappat endel i vikt. Det är väl inte annat än min önskan men jag hade faktiskt hellre mått bra denna tiden. Det får en att få perspektiv på tillvaron. Hellre fet och lyckligare än smal och olycklig. Helst smal och lycklig, dock. Såklart.

I övrigt har Alexiko fyllt 25 och han fick ett halsband av mig med våra namn ingraverade. Jag funderade först på om det var töntigt kanske men samtidigt ville jag ge något personligt. Killar kan ju vara lite mesiga med sådant. Han verkade glad iallafall, vi får väl se om det kommer till användning. Vi har även haft en stor fest som var den bästa på länge. Mycket folk och mängder med rusdryck. Alex fick toapapper och enbart toapapper som present. Utan närmare beskrivning av fallet. Sen har vi haft tårtkalas med Alex släkt och pajkalas med min sida. Trevligt!

Nu sitter jag hemma med pojkvännen och hans kompis. De spelar FIFA. Jag gillar inte hockey. Så jag bloggar.
Utan att verka fjortis eller töntig vill jag slutligen tillägga: Alex du är finast och bäst, jag älskar dig.

Måste gå ner i vikt:(

Lite saker jag vill köpa vid inkomst!

- 2 linnen från Gina
- Klänning
- Strumpor
- Underkläder
- Puder & Foundation
- Hårfärg
- Töjspiraler